195
men ibland är hon lik en flicka, som jag lärde känna i Schweiz. O, kanske är Alma död, kanske det är hennes ande, som jag ser, ehuru jag är för svag att fasthålla de kära anletsdragen, — och nu bad han med innerlig barnslighet, att läkaren icke måtte göra något för att hålla honom qvar i lifvet. — Alma väntar mig; låt mig komma.
Läkaren, som icke fann underligt, att den sjukes fantasi framkallade den bild, som sysselsatte hans själ, motsade honom aldrig, och slutligen talade han mera sällan derom.
Emellertid sväfvade Axel länge mellan lif och död; och sedan läkaren genom skicklighet och outtröttlig möda lyckats häfva den våldsamma hjernfebern, efterföljdes den af en annan af nervös beskaffenhet, och ännu på det tjugonde dygnet kunde doktorn icke afgöra utgången.
— På denna natt och morgondagen beror mycket — sade han, då han om aftonen lemnade Axel.
— Ack, öfvergif honom då icke! — bad fru Hertzner och fattade hans hand. — Blif qvar och rädda honom! — tillade hon och såg på honom med ögon glänsande af tårar.
— Är det mig möjligt, skall jag återkomma; men jag har ännu en döende patient.
— Döende! — eftersade fru Hertzner rysande; — men denne andre är icke främling här, han har säkert många älskade, som omgifva honom, som bedja, som vaka hos honom. Icke så med vår arme sjukling; han har endast 088; vi skola icke öfvergifva honom!
— Jag återkommer, — svarade läkaren och tryckte rörd den goda fruns hand.
Icke förr än klockan elfva återkom doktorn.
Ett svagt lampsken upplyste sjukrummet och utbredde mörka skuggor, i synnerhet kring sängen, hvilken, omgifven af en stor skärm, stod långt fram i rummet. Vid doktorns inträde tyckte han sig märka en knäböjande gestalt vid sängen. Han trodde det var fru Hertzner; men då hon i samma ögonblick, liksom hejdande, lade handen,
