196
på hans arm, och han sedan såg, att, utom den sofvande sjukvakterskan, det icke fans någon person i rummet, så förstod han, att det svaga lampskenet, i förening med hans närsynthet, villat honom, i synnerhet då han blef varse ett lakan, som från sänggafveln hängde ända ner i golfvet.
Natten var afgörande; det var en häftig strid mellan lif och död, men med morgonljusningen tycktes de varma lifsandarne förjaga så väl dödens som nattens skuggor. Axel hade fallit i en djup sömn, och vid sitt uppvaknande var han lugn och vid fullt medvetande.
— Ack, jag tror, att faran är förbi! — hviskade fru Hertzner, tacksamt sammanknäppande sina händer. — Det är ju så? — frågade hon, darrande af sällhet, och med det tröstande svaret utgick hon hastigt, liksom skulle hon ut att förkunna lifsbudet.
Axels tillstånd förbättrades nu dagligen, och från feberdrömmarnes vilda raseri bytte det sig i ett stilla, men tärande qval, hvilket fråntog hans hjerta all lefnadslust; och det var nästan med ett slags motvilja han kände sig återskänkt till lifvet. Han var alltid lugn; men det var icke förnöjsamhetens, utan modlöshetens lugn, som ej mera fruktar något, sedan det ingenting kan hoppas.
— Intet bref från Gustaf heller? — sade Axel en dag, med en nu mera hos honom ovanlig rörelse.
Frun vinkade, log och lade handen på lådan, der det för länge sedan ankomna brefvet var förvaradt.
Doktorn tvekade. — Skulle det glädja er att mottaga ett sådant? frågade han slutligen.
— Ack ja, ty det förkunnade mig säkert hans frihet, — svarade Axel; och för första gången, sedan Axels senare sjukdom, spred sig en mild glädje öfver de lidande anletsdragen.
— Nå, om ni lofvar att lägga band på edra känslor, så kunna vi genast skänka er denna glädje.
