198
ynglingen liksom insög hvarje ord. Jag skulle önska att kunna visa dig det rörande och varma uttryck, som förklarade hans anlete och liksom med en magisk beröring återgaf det ungdom och rosor.
Fru Hertzner snyftade högt, och ur Axels mot höjden upplyfta öga perlade klara tårar, hvarvid hans händer hvilade sammanknäppta öfver bröstet, hvilket andades i höga drag. Några minuters tystnad inträdde.
— Och jag skulle hata ett lif, der Gustaf lefver och är fri, der han åter står ren och förhärligad, med sina dygder, med Marias kärlek! — utbrast slutligen Axel med klingande röst. — Nej, nej, jag vill ännu, om icke älska lifvet, åtminstone känna mig försonad dermed och af hela mitt hjerta tacka er, som, näst Gud, återgifvit mig det, — tillade han och fattade doktorns och fru Hertzners hand med uttryck af innerlig tacksamhet. — Få menniskor upplefva ögonblick så sköna som detta! Få, kanske ingen, eger en vän sådan som min Gustaf; och nu då han vid min systers sida får fira lifvets och hjertats jubelfest, då skulle icke jag vilja lefva, för att som en lofsjungande, om ock bruten ton blanda mig i deras själars lofsång! Har icke äfven vänskapen blommor! Om icke så rodnande, så ljuft doftande som kärlekens rosor, så hafva de ej heller deras törnen och falla ej så snart som de; I Gustafs och Marias sällhet vill jag spegla mina ljufva vårdrömmar, vill sola mig i faders- och modersleendet, i mensklighetens väl, i den eviga salighetens glädjebäfningar! Men jag vill snart resa till baka till dem, till mitt älskade fädernesland. Jag fattas dem ännu i deras sällhet. O, låt mig resa snart! Jag vill se Gustafs segerfest, jag vill se honom invigas till mensklighetens räddning och tröst; Jag vill trycka hans hand, se in i hans öga, liksom fordom vid de månbelysta Fyrisstränderna!
Ögat strålade, rösten klingade, och rosorna glödde högt på Axels kind, då han med darrande rörelse talade dessa ord. Han tystnade några ögonblick, men började
