201
kallade henne — l'humble violette, — utan att tyckas ana, att en högre grad af lifiighet kunde tillhöra hennes lynne.
Tvenne dagar efter andra Innocensen var bal hos majorens, för hvilken den arme majoren haft mången sömnlös natt. Alma hade hela dagen varit sysselsatt med åtskilliga små anordningar och ännu, sedan hennes nåd redan mer än en timme suttit framför toiletten, sväfvade Alma som en ordnande ande genom den stora fejade våningen, der alltid var något att rätta eller tillägga, eller samtalade hon med vaktmästarne och upplyste dem vänligt om mammas vilja med serveringen, hvilken denna af ren högfärd framstält i så otydliga ord, att de icke rätt kunnat fatta hennes mening.
— Nå, min Gud, kära Alma, du spelar då rigtigt servante! — ljöd det nu i Almas öra, och majorskans utstyrda, beplymade hufvud visade sig genom dubbeldörrarne, men icke mer än hufvudet; ty det var endast det, som nyss fulländadt kommit ur konstens målarhand. — Kom nu och låt kläda dig; ty hvarför har man domestiker, om fröken skall förrätta deras sysslor.
— Att låta vaktmästarne se, att fröken Liljenstedt springer som en piga, i stället att en flicka af stånd hela aftonen är sysselsatt med toiletten! — började majorskan åter, der hon låg utsträckt på en soffa, med ögonen oupphörligen fästa på em stor spegel, hvilken i klara ljusbrytningar återgaf hennes lysande bild, medan den knäböjande kammarjungfrun påsatte den hvita sidenskon. — Tänk, om sociétén i afton finge aning om alla dina bestyr, skulle då icke med skäl epitetet »huslig» tilldelas dig? Och detta, som klingar så ljuft i prestdotterns och borgarflickans öra, är ju ett rigtigt sobriquet för en flicka, som tillhör la haute volée.
Majorskan var en bland de mödrar, som anse för en verklig olycka, om någon upptäcker deras döttrar i en huslig sysselsättning, ehuru, oss emellan sagdt, mamma
