209
— Och min plats upptagen! — fortfor han vredgad till Alma, som med en engels mildhet och det vänligaste: — Hvarför har du dröjt så länge? — gick mot honom.
— Fordrar du reda för min tid, så fordrar jag det med mera skäl af dig, som kunnat bortgifva en dans, hvilken för alltid tillhör mig, — svarade han med en blick, sådan Alma ännu icke sett.
— Söte, gode Arthur, du var ju icke här, och jag visste ej …
— Visste icke, att denna dans, närvarande eller frånvarande, tillhör mig!
Alma darrade, med bad innerligt, att Arthur ville förlåta henne.
Baronen såg på henne och på grefven, hvilken med ett föraktligt smålöje mötte hans öga, då friherrinnan, som med förskräckelse sett hans uppförande, framkom. Hon bad, hon försökte på allt sätt lugna honom, men förgäfves. Han fordrade, att grefven skulle genast lemna dansen, och Alma fortsätta den med honom.
— Det har säkert varit otur och trösten för djup, — hviskades bland herrarne. — Att så kunna behandla en sådan engel, — sade den ene. — Han vet ju icke hvad han gör, — sade en annan.
Emellertid hotade affären att blifva allvarsam mellan de båda herrarne; men Alma stod som en fridens genius mellan dem. Sedan hon länge slösat de ömmaste böner på sin fästman, vände hon sig till grefven.
Äran, eller hvad de kalla så, stred ett ögonblick mot den sköna bedjerskans önskan, men blott ett ögonblick.
— Ingen, utom ni sjelf, skulle kunna förmå mig till detta offer; men då jag gör det, hoppas jag att ni förstår huru stort det är, — sade grefven och lemnade, med en egen bugning, platsen och danssalen.
