18
Lemner kom sjelf och bad med tårar att få hemta henne; och prostinnan, rörd af hans djupa bekymmer, biföll genast hans önskan.
— Gör som ni vill, och fråga mig aldrig, — sade Lemner, som aldrig kunde lemna Johannas säng, då inspektorer och bokhållare, efter vanligheten, kommo att mottaga hans befallningar. — Hvad är allt det der skräpet mot min hustrus, mot min Johannas lif? Jag kan ej öfverlefva henne! — klagade han, och stora tårar rullade utför den bleknade kinden.
Maria sväfvade lik en god ande mellan de begge lidande makarne och försökte gifva dem all den lindring, den tröst, hon kunde. Det var den första sjuksäng, vid hvilken hon vakat. O, Gustaf, hade din blick kunnat genomtränga de nedfälda gardinerna, som utestängde dagern från den sjukas läger, aldrig hade du sett Maria älskligare än då!
Prostinnan var ofta på Lundafors. Hennes hjerta ömmade alltid för sjukdom och sorger. Från Strålvik skickades nästan dagligen betjenten att efterhöra Johannas tillstånd; och fru Ringman, med sina sympatikurer och sitt »kära herr brukspatron, hon står aldrig upp igen!» plågade, oaktadt sin välmening, med de täta besöken.
Alma skref ofta små biljetter till Maria. »Huru gerna smöge jag ej till dig,» skref hon bland annat; »men mina böner kunna ej beveka mamma! Hon säger, att sjukdomen smittar, och det är derför jag ej får se den goda Johanna och dig. När jag då säger, att du alltid är hos den sjuka utan att bry dig om smittan, då säger mamma, att du gör nytta, men att jag icke gjorde det med mina besök. Men jag tror, att, om jag än kunde vara nyttig, så lemnade mamma mig icke till en smittosam sjuksäng, och denna tanke gör mig så ondt; ty jag tror, att när vi göra något af godt hjerta, så afvänder Gud det onda från oss, och om han skickar det, så är det oss nyttigt.
