217
bref, han derifrån erhållit, der fadern med ömhet bad honom att efter sitt tillfrisknande draga längre åt söder för att få en ersättning för den långa tid, han nödgats tillbringa på sjuksängen, Gustaf, hvilken ansåg sig såsom orsaken till hans sjukdom, ålade honom vid deras vänskap att icke göra honom den djupa sorgen att återvända, utan att hafva sett Italien, detta mål för hans mångåriga längtan. Prostinnan bad honom göra pappa till viljes, och tillade, att huru mycket hon än längtade att återse honom, hon dock icke ville göra det förr än till hösten, så väl för pappas önskan och Axels nöje, som för det, att hon eljest fruktade, att majorskan och många af hans kamrater skulle skratta åt hans misslyckade resa. Äfven bad hon honom tänka på professorsdottern, emedan det just icke vore så godt om rika och hyggliga flickor i Sverige.
»Du gör pappa och Gustaf ett djupt bekymmer, om du icke fortsätter din resa», skref Maria; »och du bedröfvar ännu ett hjerta, som icke tror sig ega styrka, att återse dig. Almas bröllop skall ske i juli, och hon önskar, att du innan dess icke måtte hafva återkommit. O, Axel, min älskade bror, du ser ju i denna önskan så mycken kärlek, att du då måste hafva förbarmande med henne! Du måste skona den arma, som djupt känner sitt offer. Gör det icke svårare; det är svårt nog ändå. Jag hade icke sagt dig denna Almas önskan, om jag ej kände, att den mägtigast af allt verkar på ditt beslut.»
Efter en svår kamp ändrade Axel sin föresats; och ehuru hans hjerta, likt magnetnålen, drogs åt norden, ordnade han dock allt för resan till söder.
Med innerlig tacksamhet och icke utan djup saknad motsåg Axel sitt afsked från den goda fru Hertzner. Hela hans själ var djupt fäst vid henne, och han kände, att den ömhet, det deltagande, hvarmed hon omgifvit hans sjuksäng och förljufvat hans tillfrisknande, först i det egna hemmet skulle blifva honom ersatt.
