218
Och hon, huru mycket hade hon ej fäst sig vid Axel, huru älskade hon ej honom! Man skulle kunna säga, att hennes kärlek var moderlig; och på samma gång som hon fröjdat sig öfver hans dagliga tillväxt i helsa och krafter, kände hon med djup smärta, huru mycket det skulle kosta henne att skiljas vid honom utan att kunna hoppas ett återseende.
Dagen före den utsatta afresan skulle Axel bese det ryktbara Heidelbergerslottet. Han hade nödgats uppskjuta detta nöje för att njuta det i sällskap med en lärd och älskvärd professor, hvilken utbedt sig att få föra Axel dit. Aftonen skulle han tillbringa med fru Hertzner.
Dagen var för Axel full af intresse och behag. De ljufva vårflägtarne, hvilka doftade omkring natur och menniskor, den härliga utsigten från den vackra, murgrönlindade ruinen, hvars historiska och romantiska lefnadsöden professorn framstälde i klara, lefvande drag, allt lifvade och fasthöll Axels själ vid det sköna närvarande, och återgaf åt hans väsende all den spänstighet, allt det behag, hvaraf det var mägtigt.
— Ack, att jag i morgon skall lemna allt detta härliga! — utbrast Axel, som nu först, vid nedgåendet från höjden, med blicken hvilande på den blomstrande dalen, kom i håg, att han stode färdig att säga honom sitt farväl.
— Ni lemnar Heidelbergs ruiner för att gå till Romas, de eviga, de vidtbesjungna! — invände professorn, som några år förut gjort en resa genom större delen af Italien; och nu började han att på ett glödande språk tala om all dess härlighet, dess rikedom, så i naturens som konstens verld.
Axel lyssnade, och den gamla, nu länge slumrande längtan uppvaknade åter i hans bröst.
Professorn fortfor, och Axel tyckte sig redan vandra i de månbelysta orangelundarna, tyckte sig redan höra
