219
näktergalarne från Arnos dal; och när han vaknade ur den sköna drömmen, gladdes han att snart åter helsa den som verklighet.
Vid återkomsten till professorns hem, der Axel skulle äta middag, var dit anländ en vetenskapsman, en ungdomsvän till professorn. Axel tyckte, att de båda vännerna skulle utan honom friare njuta af hvar andras sällskap, och att det funnes en annan, som högre uppskattade hans, hvarföre han snart efter måltiden tog afsked.
Då Axel kom hem, fann han fru Hertzner icke hemma. Som allt var i ordning till hans afresa, utgick han i trädgården, der han under sitt tillfrisknande tillbringat så mången stund, och som nu stod så härlig med sina vinrankor, sina vårblommor.
Längst fram i slutet af en bokallé låg ett lusthus; dit styrde Axel sin gång. Det utgjordes af trenne små rum, hvilka innanför en vacker balustrad inneslöto en mängd utsökta blommor och taflor och kunde med skäl kallas ett litet museum, Det mellersta rummet var störst och liknade en liten salong, och de andra, hvilka lågo på hvardera sidan om detta, voro små förtjusande kabinett.
Axel ingick i det till höger, der han så ofta beundrande beskådat ett porträtt af Maria Stuart, i hvilket han icke utan skäl fann mycken likhet med Alma. Han hade åter några minuter suttit försänkt i dess åskådande, och de djupa tankar, som då intogo hans själ, då han hörde steg. Han såg ut och blef varse en piga komma, bärande en harpa.
— Det är säkert samma harpa, från hvars strängar jag en gång hörde toner, dem jag burit med mig från mitt fädernesland, — suckade Axel, och nu ihågkom han systerdottern, hvilken han alldeles förgätit, så mycket mera som han tagit för afgjordt, att hon varit bortrest, då han aldrig hvarken sett eller hört talas om henne.
Han öfverlade nu, om han skulle gå eller stanna qvar. Han gjorde helst det senare. Musik var honom
