221
på förhand kostar dig tårar? — frågade en ljuf, musikalisk qvinnoröst.
Axel stod som förstenad, den för honom i sången icke säkert bekanta stämman hade nu blifvit fullt igenkännelig.
Ett utrop var nära att undfalla honom, då han i en enda tanke liksom inneslöt tusende.
Namnet Otilia? — —
Dock hvad de än må kalla henne — det är dock Gertrud, — och vid denna tanke nedsjönk Axel djupt drömmande i en hvilstol.
— Ja, denna skilsmesssa har redan många gånger tårat mitt öga, så väl för det varma intresse, som den svenske ynglingen ingifvit mig, som kanske ändå mera för din skull — svarade fru Hertzzer, men dessa tårar hafva en annan orsak, och jag ville icke, att du skulle märka dem.
— Ack hvilken orsak, moster?
— Ett bref från Roma.
— Från Roma? — Det har väl icke händt Richard något ondt?
Rösten var nu högre och antydde en häftig oro.
— Jo, han har varit sjuk — illa sjuk, som jag tror, men är nu Gud vare lofvad bättre, för hvilken glädje gå väl hans försäkringar, som ock det, att han sjelf kunnat tillskrifva mig, är en säker borgen.
Han helsar dig hjertligt och ber mig säga dig, huru varmt och broderligt han delar din djupa, dotterliga sorg.
— Ack, den gode, ädle, varmhjertade Richard! — men hvilken förfärlig tanke, att under det hans moder med moderlig, outtröttlig kärlek och ömhet vårdade en okänd yngling, låg han kanske ensam, utan ömhet och vård, i det främmande landet!
— Ack mitt barn, det finnes intet främmande land för fadershjertat och fadersögat! — — Till hvart och ett af de ute vandrande, lidande barnen sänder han all-
