226
ken grannlagenhet och kärlek, och åter tänkte han, huru ljuft det skulle hafva varit att belöna ett sådant hjerta!
Fördjupad i dessa tankar, såg han fru Hertzner inträda. Hon syntes upprörd, ehuru hon ville dölja det. Hon satte sig, samtalet börjades; men Axel kände, att aftonen, åt hvilken han verkligen gladt sig, skulle bli lång och bunden, ty hans öppna själ kunde omöjligt göra sitt väsende oberoende af den röfvade hemligheten. Han frestades att för fru Hertzner omtala allt; men han fann det rättast att tiga. Fru Hertzner föreslog en vandring åt trädgården.
Axels hjerta slog häftigt, då han nu vandrade de gångar, der Gertrud nyss gått och der han visste, att hennes öga betraktade honom. De ingingo i lusthuset. Axel hade svårt att gömma de minnen, som der trängde sig på hans själ. Han förstod den blick, fru Hertzner fäste på det ställe, der den nu försvunna harpan stått.
Nu kunde hon icke längre beherska sin smärta.
— Morgondagen, — suckade hon och nedsjönk i soffan med båda händerna för ögonen.
Med sonlig, ehuru ordlös ömhet lade Axel sin hand på hennes skuldra. Hon såg upp, och man skulle trott, att endast en moders öga kunde med en sådan blick se på barnet.
De talade åter. Axel, hvars själ var uppfyld af tacksamhet och ömhet, talade varmt och hjertligt, och fru Hertzner lyssnade, liksom hon hade velat gömma hvarje ord i sitt hjerta.
— Blott en bön har jag ännu till er, som jag hoppas ni ej vägrar mig! Vill ni lofva att en gång hvarje år glädja mig med ett bref, deri ni upprigtigt omtalar utvecklingen af de förhållanden, i hvilka ni invigt mig! att ni säger mig, om ert hjerta funnit kärlek och frid! — sade fru Hertzner, seende in i Axels öga.
— Ja, ack ja! — utbrast Axel med hjertlig glädje. — Det skall blifva mig så ljuft att från mitt hem ännu
