227
få tacka er för all godhet, att få framföra helsningar från mina kära, som aldrig skola upphöra att välsigna er. Men får jag ock mottaga samma löfte?
— Af hela mitt hjerta, ja, — svarade fru Hertzner och räckte Axel handen; — och om min son, vid sin hemkomst från Ttalien, fullföljer sitt beslut att göra en resa till norden, så följer jag med honom, och då får jag ju uppsöka Axel i det egna hemmet? — tillade hon och log så mildt i det glada hoppet.
Med en häftighet, som talade om prostinnans son, uppsprang Axel och kastade sig darrande af kärlek och glädje i fru Hertzners armar, under de lifligaste utrop af fröjd.
— Gud ensamt känner hvad ni är mig kär! — yttrade fru Hertzner bland annat, då hon sade honom det sista — god natt! — hon, den goda, som så mången dag, så mången natt vakat vid hans säng, som slösat på honom en moders kärlek och omsorger, ehuru hon visste. att det var han, som från hennes son, hennes ädle, kärleksrike Richard röfvat det hopp, det mål, hvilket nästan hela lifvet stått för honom som en strålande fixstjerna.
I den djupa aftonens stillhet vandrade Axel åter ut i trädgården, som låg der så mystiskt ljuf med sina mörka skuggor, sina måndagrar. Luften var balsamisk och mild, blommorna doftade, bladen hviskade, och den närbelägna floden talade sitt ljudande språk. I dunklet af en löfsal försjönk han i de vakna drömmar, som väl icke tillhörde hans natur, men hvilka dock på senare tider tillkämpat sig ett slags magt öfver hans hjerta. Han väcktes snart af ett sakta prasslande, och på den breda, öppna blomstergången, öfver hvilken månen klart utbredde sina strålar, såg han tvenne gestalter närma sig. Axel drog sig djupt in i löfsalens mörkaste skugga; men de veko af åt en liten sidogång, och han andades åter.
Nu vågade Axel se efter dem, och fann dem taga vägen åt lusthuset, der harpans toner snart åter bäfvade
