230
nombäfvadt. Det var icke underligt, om föräldrarne högt älskade ett sådant barn, i synnerhet när hon var deras enda.
— Hon är mig både son och dotter, — sade ofta fadern, genomträngd och förvånad öfver Gertruds klara omdömen, eller lifvad af hennes lekande skämt, hänryckt af hennes härliga sång.
— O, hvad skall störa hennes frid, hvad skall borttaga hennes glädje? — frågade modern ofta, då hon såg henne ljuf och lekande som en Eva innan syndafallet.
Professorns enda slägting var hans hustrus syster, fru Hertzner, enka efter en professor i Heidelberg. Hennes ende son, fyra år äldre än Gertrud, var den, åt hvilken Gertruds föräldrar en dag önskade att få lemna henne, Denna önskan delades innerligt af hans mor. Dock yttrade ingen något härom till de båda kusinerna; de visste, att den känsla, som de önskade skulle förena dem, måste vara fri, och de hoppades, att en högre magt skulle bestämma deröfver.
En del af sommaren tillbringade de båda systrarne hos hvar andra. Richard och Gertrud trifdes väl till sammans, ehuru endast en fri syskonkärlek tycktes förena dem — dock var detta endast fallet med Gertrud — fastän Richard på djupet af sin själ gömde den känsla, som han hoppades en gång lycklig och besvarad skulle för dess dyra föremål få framstå i all sin värme — sitt djup.
— Det blir väl annat en gång, hoppas jag — sade fru Hertzner, hvilken med modersögats klarhet trängt till djupet af sin sons hjerta, och åt sin syster förtrott den upptäckt hon der gjort, — och du säger ju, att Gertrud icke är så gerna med någon som med Richard.
Det var sant; Gertrud såg ingen så gerna som sin kusin. Något ömmare blef det likväl ej, men så länge ingen var henne dyrbarare, kunde man ju hoppas allt.
