236
Tjugutredje kapitlet.
— Åh, nej, Maria! Stina och jag skära nog bönorna; sitt du stilla och tala vid din Gustaf. Det vore synd att neka dig detta nöje, när du i hela tre månader längtat derefter, — sade prostinnan med sitt vänligaste leende, då hon med uppdragna ärmar och nästan alldeles inhöljd af ett stort köksförkläde, inkom i salen för att af hvardagsknifvarne uttaga dem, som för sina tunna breda blad, efter vanlig fruntimmersslipning, begagnades vid turska bönors skärande.
Maria, som med utropet: — ack, bönorna! — hastigt hade rest sig upp vid moderns ankomst, neddrogs åter sakta af Gustaf, och med en tacksam blick på modern och en ändå ljufvare på Gustaf, satt hon åter vid hans sida; och medan hon der ler och rodnar, hviskar och smeker, vilja vi kasta en blick på den tid, som försvunnit, sedan vi sist voro i Högadal.
Vi befinna oss nu i Oktober, en tidrymd af sju månader ligger mellan närvarande stund och vårt sista besök derstädes. Mycket hade också passerat; men allt hade varit gladt, små husliga förtretligheter och prostinnans häftighet undantagna. Gustaf hade, sedan han tillbringat våren i Upsala, hunnit målet för sitt mångåriga sträfvande. Den veckade sidenhatten prydde hans lockar och doktorstiteln hans
