237
namn. Sylvéns hade bevistat promotionen. — Gustaf är ändå den ståtligaste af alla verldens doktorer; och jag ville lägga alla hans blifvande qvinliga patienter den sjette bönen på hjertat, — utbrast prostinnan i den häftiga förtjusning, med hvilken hon beskådade den högväxte, manligt sköne ynglingen.
Sommaren bade Gustaf tillbragt i hufvudstaden, men nu på en månad lemnat Stockholm för att vistas på Högadal, der han hoppades återse Axel, och sedan på några dagar besöka modersgrafven och gamla Anna.
Axel hade i sitt senaste bref skrifvit, att han icke skulle kunna vara hemma förrän i början af november; men det oaktadt väntades han dock dagligen i tysthet af hvarje hjerta, ehuru de icke i ord meddelade denna väntan, som dock uppenbarades vid de oroliga blickarne åt allén, det häftiga uppspringandet vid det minsta buller.
Prosten sjelf lade patiens; — hvilket han eljest sällan gjorde — och då nordstjernan, ty den valde han alltid, med alla sina strålar log mot honom från det hvitmålade salsbordet, då bröto sig ljusa stjernstrålar kring den rena pannan, och med det ljufvaste smålöje drog han dragen allt längre ur sin långa sjöskumspipa.
— I denna vecka! — sade han då icke sällan för sig sjelf. Maria, som hörde det, tryckte Gustafs hand och suckade: — O, att det vore så!
Prostinnan, som nästan yr af glädje tänkt på Axels hemkomst, hade med den moderliga ömhetens vanliga omsorg gjort allt för att åt den älskade sonen bereda trefnad i det gamla hemmet. Hela hans kammare var, med undantag af den sköna utsigten, alldeles förändrad. Nya franska tapeter prydde väggarne, och rödblommigt, af modern sjelf väfdt möbeltyg de uppfejade möblerna. De gamla hemväfda gardinerna hade lemnat rum åt nya, vackra nedtelduksdraperier med långa fransar. Axels bokhylla, hvitmålad och anspråkslös, var nu utbytt mot ett betsadt bokskåp, och alla böckerna, de gamla, kära vännerna, af
