245
Gud välsigne min käre gode herr Gustaf med helsa och lycka i allt va han tar sej för! När han kommer te Högadal, så får väl gamla Anna ett par rader. Helsa mamsell Maria och lilla Rosa, di der Guds englarne, så mycket, å i fall inte prostens försmår mina gamla helshingar. Herr Gustaf glömmer väl inte att läsa i bibeln? Kom i håg, att dä va mammas ro, å der står så mycket vackert, som vi behöfver höra och höra om igen; ty om vi ä aldri så bra, så kan vi bli bättre, och »den, som står, han se till, att han icke faller», å hvad ä dä som håller oss oppe annat än våra böner å Guds kraft? Söte herr Gustaf, tyck inte illa vara om mina enfaldiga ol; ja menar lika väl som mamma, fast ho talte så vackert.
Tyst och med djup rörelse hade Gustaf genomläst
Annas bref, hvarefter han räckte det till Maria, som
noga följde de uttrycksfulla dragens skiftningar under
brefvets genomläsande. Rosa, som nu inkom med några
knäppta nötkärnor, helt prydligt lagda på en liten
docktallrik och garnerade med blad, röfvade från Marias
myrtenträd, fick nu i Gustafs knä mottaga Annas
helsningar, jemte några vänliga förmaningar, tillagda af Gustaf,
hvilka han tyckte henne behöfva; ty hon, som ända från
rättaregubben till Maria var hela husets älskling, hade
kanske väl mycket sjelfsvåld.
— Ja, söta morbror, nog är jag snäll och skall alltid vara snäll; ty annars blir jag så tung, att icke vingarne bära mig ända upp i himmelen, när bror Alfred kommer och vill hemta mig till Gud och mormor, — svarade ömt det älskliga barnet och gömde det lilla guldlockiga hufvudet vid Gustafs bröst.
Prostinnans bestyr voro slutade för dagen. De fina sönderskurna bönorna stodo på sina väfklädda ställningar i ugnen att torka, och de gröfre lågo inpackade i den