246
väl skurade fjerdingen. Mjölken, skymningens sista bestyr, var silad, och våra vänner voro församlade i salen, der prosten drog djupa drag ur sin pipa, och våra älskande ur den lycksalighetsbägare, hvars nektarånga ännu icke fördunstat af vanans och mättnadens ötvermått, under det att Rosa på en pall vyssade en liten kattunge till sömns, och prostinnan stack handen in i bordslådan för att från den uttaga orakelsvaren om Axels hemkomst.
— Skulle icke en brasa vara treflig, Hedda? — sade prosten, som nu icke så klart och obehindradt kunde urskilja nordstjernans strålar.
— Ja, men kunna vi icke vänta litet? — svarade den tillfrågade, som fann skymningen bäst passande för sin mystiska sysselsättning.
— Hvad säga ni der borta? — fortfor prosten, vänd till de förlofvade. De hörde honom ej.
— Hvad ändå kärleken, den ljusaste af alla jordens englar, älskar eller icke märker det yttre mörkret; ty det andliga ljuset öfverstrålar dess skuggor, — tänkte prosten, med en öm tanke till baka på dessa hans eget lifs solstunder; och nu kom han i så djupa, så varma tankar, att han icke heller mera märkte den skymning, som allt mer och mer utbredde sig kring salen.
Ingen må dock tro, att vår prost föll in i några svärmande grubblerier på det omöjliga återkallandet af hans ungdomsdrömmar. Väl hade äfven han känt, att han vaknat; men den skönaste drömbilden stod ju vid hans sida, den hade ej sjunkit med drömmen. Få kände sig så nöjda med lifvet som han; men han tänkte på sin Axel och dennes olika öde. Han skulle icke mera återvända till de förhoppningar, som vid hans afsked vinkat honom fullhetens välkommen. De lågo bleknade, döda; och skulle icke hjertats skönaste glädje dö med dem? Skulle han icke vid fadershjertat, i modersfamnen känna en saknad, för hvilken ej lifvet egde ersättning, och skulle icke Marias och Gu-