248
upptäckt återseendets rörelse. Och när Axel nu, efter några timmar, med sin vanliga hjertlighet börjat fråga efter alla de gamla, som tillhörde hans hem, och bland dem förnämligast rättargubben, och sade sig icke kunna somna, innan han fått helsa dem alla, då var han fullkomligt den lefnadsglade Axel, och med en varm tår tackade den gode fadern himlen, att han återsåg honom sådan.
Ljufva och bevingade förflögo dessa återseendets första heliga stunder i den älskade runden, och ändå längtade Axel efter ett ensamt ögonblick med någon af dem, till hvilken han kunde ställa den fråga, hvilken var det något, som lade sin mörka skugga öfver hemmets och hjertats fröjd; ty ehuru de genomgått nästan alla Axels bekanta, så var det dock en familj de förbigått, och denna enda var majorens.
— Hon tillhör då med de heligaste band en annan, en ovärdig! Hon är för mig för evigt förlorad! — suckade det inom Axels bröst.
Egentliga målet med Axels förlängda resa var ju att icke återse fädernesland och hembygd, innan brudpellen höjts öfver hans barndomsbrud.
Svår hade striden varit innan han hunnit fatta detta beslut; men det hade efterföljts af det lugn, som alltid en ädel handling medför; och nu, o svaga menniskohjerta! nu hade han velat gifva sitt lif för att ett enda ögonblick, för att en enda gång till evigt afsked trycka den dyra handen innan den ännu tillhörde en annan!
