249
Tjugufjerde kapitlet.
I den mörka höstnatten klagade stormen sina djupa toner, och genombäfvade likt en dödssuck den darrande naturen. De stolta furorna böjde sina eviga kronor och björkarnes gula blad rycktes våldsamt ned från de kala grenarne. Nedanets halfva måne var ännu icke uppgången, och stjernorna, som så vänligt belyst återseendets fest, hade nu gömt sig bakom mörka moln, hvilka sammanflöto till en svart, ogenomtränglig massa. Det var en af dessa hemska, rysliga nätter, då man innerligare tackar Gud för hemmets lugn, då hyddan kännes varmare, kudden mjukare, och då man ber mången varm bön för den arme vandraren på väg och land.
Men Axel trifdes ej i hemmets lugn; han älskade stormen, ty det stormade inom honom. Han trifdes bäst under den stjernlösa himlen; ty hjertats stjerna var slocknad för honom.
Och derför, sedan han mottagit de underrättelser, för hvilka hans själ på en gång känt så mycken längtan, så mycken bäfvan, hade han med dem osedd, ohörd, lemnat det nyss återfunna fadershemmet och irrat ut i den stormiga natten.
