251
— Skynda! skynda! Hjelp! hjelp! — ropade Axel och ilade upp mot det brinnande huset.
Med nästan öfvernaturlig styrka skakade han den stora förstuguporten. Den darrade, men gaf ej vika. — Detta ögonblick kan ju vara Almas sista! — Axels själ tycktes våldsamt söndersplittras vid denna tanke, hvilken, långt från att förlama hans krafter, gaf dem en herkulisk styrka. Ännu ett försök, låset gaf efter, porten gick upp, och Axel var nästan i ett språng uppför den långa trappan, från hvars öfre sida lågorna bröto mot honom. Han rusade genom den långa sträckan af präktiga rum, nu klarare upplysta än vid majorskans mest lysande fester. Han stod i rummet utanför Almas. Elden hade redan antändt tak och väggar. Då han höll handen på låset till den helgedom han sökte, var det likasom hans kraft blifvit bruten, men i nästa ögonblick stegrades den till den öfvermenskliga energi, hvilken i dylika stunder elektriserar starka och eldiga själar.
Han öppnade dörren — o, fasaväckande syn! rummet var uppfyldt af rök och lågor.
En känsla af bedöfning var åter nära att förlama Axels styrka, då hans öga såg de snöhvita sparlakanen kring Almas säng hvirfla i glödande draperier.
Med ett enda hopp var han framme vid sängen, der han i ångestfull, nästan vild förtviflan afryckte det brinnande täcket, men hans ångest bytte sig i en glädje, för hvilken icke jordens alla tungomål ega uttryck, då han såg, att det endast var den tomma bädden, som var de grymma lågornas rof.
Men hvar finnes Alma? — hvar? — Med denna bäfvande lifsfråga rusar han in i kabinettet, som låg bredvid Almas rum, utan att känna, huru lågorna bränna hans hår och hans kläder.
I kabinettet hade elden ännu icke så väldsamt inträngt, ehuru hemska flammor allt mer och mer upplyste den tjocka rök, hvilken uppfylde det lilla rummet.
