252
Innanför kabinettet låg majorskans boudoir och der innanför sängkammaren, dit Axel hoppades, att Alma tagit sin tillflygt. Han skyndar till boudoirens dörr, — men stöter mot en menniskokropp, som ligger utanför den samma?
Lågorna uppflamma och vid deras hemska belysning ser han, att det är Alma, afsvimmad, sanslös.
Med ett för dylika fasansfulla ögonblick egendomligt utrop, upplyfter han den medvetslösa flickan i sina armar och rusar, glömsk af de faror, som omgifva honom, nästan svindlande af lycksalighet ut genom de vilda lågorna.
— Hvart skulle han föra sitt dyra segerbyte? Han visste det ej — men han ihågkom paviljongen, belägen icke långt inom trädgårdsporten. Dit skulle han ställa sina steg — fastän de vilda lågorna öfver allt rasade mot honom och hotade att stänga hans väg.
De öppnade dörrarne hade påskyndat deras vilda framfart — men Axel sprängde modigt igenom dem med den dyra fickan hårdt tryckt mot sitt hjerta, och betäckte skyddande hennes anlete med sina händer och sitt hufvud, utan att känna huru elden hvirflade omkring honom och fattade tag i hans kläder.
— Väck upp dem alla! — Rädden allt hvad I kunnen — och framför allt — menniskorna — ropade Axel till folket, som nu i full verksamhet mötte på gården, och hvilka med förskräckelse omfattade hans brinnande kläder — och säg dem, att hon är räddad! — tillade han, i det han försvann genom trädgårdsporten.
Hela den stora trädgården låg der så hemsk i höstens och lågornas rysliga belysning. Dörren till paviljongen var icke låst. Axel inträdde och nedlade på en soffa sin dyrbara börda.
Nu först återsåg han de kära, i hans själ så troget förvarade anletsdragen, men ack, huru olika voro de ej nu mot deras tjusande spegelbild, — i synnerhet i detta ögonblick, då de likbleka och liflösa upplystes af vådeldens
