253
flammor! — och ändå — — de voro för Axel de samma — de kära — de oförgätliga — men i hvilka förhållanden — — i hvilken stund återsåg han dem? — —
Öfverväldigad af dessa tankar lade han sakta handen på det dyra hjertat. Det stod stilla — dess slag hade stannat — — likväl ej för evigt — det kände Axel i sin själ. Men huru skulle han väl återkalla det till lif? — — —
Knäböjande ropade han i kärlekens ömmaste tonart Almas namn, och kysste hennes brända händer och armar, hennes rika, svedda lockar.
Alma hörde honom ej. Förtviflad rusar han ut och hemtar den närbelägna källans friska vatten, med hvilket han öfvergjuter Almas pulsar och tinningar — men hon låg ännu utan tecken till känsla och lif.
Knäböjd och ångestfull väntade den arme Axel det ögonblick, då hon mot honom skulle uppslå det hulda ögat, — då hennes hjerta vid hans bröst skulle slå sitt första slag.
— Ack, — suckade den stackars ynglingen, — Jag ryckte ju den älskade undan lågorna — undan döden? endast för att hon må blifva en annans brud! — och han ångrade nästan, att han icke delat döden i Almas famn! — — Ack, döden hade säkert för Alma varit ljufvare i min famn, än lifvet vid hans hjerta! — suckade han.
I detta ögonblick ser han en svag, men likväl för hans öga förnimbar lifsgnista genombryta Almas dvala.
I onämbar tjusning lutar han sig ännu närmare hennes hjerta — alltid knäböjande hos sin älskade, — och i kärlekens ljufvaste tonart hviskande hennes namn.
— O, vakna, vakna, min älskade! — — Jag skall uppväcka dig vid kärlekens varmaste lifsflägt — jag skall ingjuta min lågande ande i din själ! — och ingen — ingen skall kunna skilja oss åt! — utropar han i feberaktig hänförelse och trycker Alma härdare mot sitt hjerta, böjer sig djupare ned öfver det bleka ansig-
