254
tet och öfver hans glödande läppar utströmma lifvets och kärlekens friska underelixir. Denna allmagt genomilar, uppvärmer Almas ådror. Hon uppslår ögat, men hon tillsluter det åter hastigt, och om någon tanke är möjlig i detta uppvaknandets ögonblick, då är det säkert den att få dö under den saliga drömmen.
— Alma! älskade Alma, vakna! — — vakna! — Lef hos din Axel! — stammade hänryckt den tjuste ynglingen. — O, se på mig! — säg, att du känner igen mig! — —
En underbar darrning genombäfvade Almas hela varelse. Läpparne logo, ögat upplyftes, och med ett själsklingande, ehuru svagt: »Axel!» — lutade hon sitt hufvud djupt ned mot Axels bröst och lindade sina armar kring den älskade ynglingen.
Och nu klingade de skönaste toner ur menniskans första kärlek, »filomelen bland lifvets vårljud», och »liksom efter ett varmt regn aftonrodnaden och det varma solljuset rinner ner från guldgröna kullar», så stod en darrande glans öfver hela deras inre verld — öfver deras förflutna lif och de logo klara glädjetårar.
Hastigt likasom uppskrämd af en förfärlig tanke
sliter likväl Alma sig lös från Axels omfamning. Ur
hennes öga talar en hemsk förtviflan — hennes läppar darra,
hennes varelse skälfver, och all den lycksalighet, hvilken
likt ett edens skimmer nyss förklarat hennes sköna
anlete, har nu: bytt sig i i en ångestfull förtviflan.
— Min mor! — min arma mor! — o, hvem skall rädda henne? — utropar hon med sönderslitande stämma och sammanknäpper ångestfull sina händer.
— Det skall jag, Alma! om det ännu står i mensklig magt! — svarar Axel med kraftfull beslutsamhet och sliter sina armar från Almas lif.
