Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/259

Den här sidan har korrekturlästs

255

— O, Axel! min Axel! — Skall du för andra gången blottställa ditt lif?

— Är hon icke din mor, min älskade? — Och vid dessa, med den djupaste kärlek utsagda ord, reser Axel sig häftigt upp. — Men hvar är hon?

— Hon var i sängkammaren — det var dit jag skulle gå för att söka rädda henne — men hvar är hon nu? — O, min Gud! min Gud! — Du kommer icke upp för trappan! — hon är säkert nedbrunnen.

— Det finnes ju en spiraltrappa från pigkammarn upp till din mors boudoir?

— Ja, men — — Axel! Axel!

— Farväl, min dyra Alma! Var icke orolig! Med Guds hjelp ser du mig snart åter.

Vid dessa ord tryckte Axel en kyss på Almas marmorhvita panna och rusade ut ur paviljongen — Axel! Axel! — ropade Alma med outsäglig ångest, då hon såg honom störta fram bland de vilda lågorna.

Men Axel hörde henne ej, der han likt en stormvind ljungade fram mot det brinnande huset. I outsäglig ångest sammanknäppte Alma bönfallande sina darrande händer och nedsjönk derefter åter vanmägtig på soffan.

— Är majorskan räddad? — ropade Axel till några karlar, som han mötte med en vattentunna.

— Nej, kusken och bokhållarn försökte, men de' va' för sent. De' va rakt omöjligt! Di ha' bara fått satt te lifvet, om di ha' försökt. Men för Guds skull, magistern, hva' tänker han på? Gå i Herrans namn inte dit. — — Sir han inte, att hela huset står i ljusan låga? han blir inbränd — och si, nåda, ho' ä säkert dö för länge se'n!

Utan att lyssna till denna varning skyndar Axel in i köket, hvilket, ehuru antändt, dock icke ännu står i full flamma, genom pigkammarn, der lågorna vildt slå emot honom, upp för den antända spiraltrappan, som förde till majorskans boudoir.