22
mera barnet Alma, utan den sextonåriga jungfruliga gestalten, högväxt och strålande af skönhet och lif.
Hvad majdagarne äro för naturen, är också denna lifvets solskenstid för den menskliga eller egentligast den qvinliga utvecklingen. Huru olik var icke den Alma vi sågo första gången på Strålvik, med flygande lockar och kjortel, springa långt ner i allén för att mottaga Sylvéns och nästan i en omfamning säga Axel sitt välkommen, mot den Alma, som, ett år senare, med rundare former och blommor i de uppfästa lockarne, väckte ett så allmänt uppseende på balen i Upsala! Men huru mycket mera var icke den Alma, som nu, »fyllig som en mognad ros», skådade upp till Maria med en blick, der det sprittande barndomslifvet blygsamt förmält sig med känslornas ljufvare, högre, ehuru allvarligare tjusningar!
I början af februari månad hade Almas föräldrar farit till Stockholm att der tillbringa vintern, och sedan dess hade Alma varit i prostgården för att beredas till sin första nattvardsgång, ehuru majorskan nödvändigt velat, att det skulle ske i Stockholm, så att hon kunde slippa att försumma så många nöjen. Men denna gång bestämde fadern, ehuru han fick betala det dyrt.
Denna för hvarje hjerta oförgätliga beredelsetid hade för Almas rena, varma själ varit den skönaste utveckling. Hon hade nu, fri från stridigheter och flärd, fått uteslå de heliga kärleksbladen och fattat det ofattliga och ändå så fattliga i trons salighet.
— En sådan natur kunde icke förderfvas, — sade den lycklige läraren, då han med Maria samtalade om det älskade nattvardsbarnet.
Marias sällskap hade äfven ljuft inverkat på Alhna, och en ännu ömmare vänskap hade förenat de båda flickorna. Huru mycket hade ej Maria längtat att för Alma upptäcka hela sin själ, i synnerhet i de stunder, då modern plågade henne med de ofta återkommande förebråelserna! Hon var så viss på Almas tystnad och deltagande; men
