256
— Det är för sent! — suckar han ångestfull, när han ser rummet antändt nästan från alla sidor. Han är nära att vända om, ty lågorna kringränna honom med vild häftighet; men en tanke på Alma, och han rusar mot sängkammardörren. Han försöker öppna henne, men, ehuru låset är upplåst, går hon dock icke upp. En aning fattar Axels själ. Han måste in — ögonblicken äro dyra — med manlig kraft förnyar han sina bemödanden. — Dörren ger vika, och i samma ögonblick hör Axel något tungt falla, och framför honom ligger majorskan, sanslös, blödande med antända kläder.
Hastigt nedrifver Axel den ännu icke antända portieren, kastar den öfver majorskan, och upplyfter henne derefter med krampaktig styrka på sina armar.
Han bäfvar — ett ögonblicks fruktan intager hans själ, ty lågorna rasa med tilltagande styrka omkring honom och bördan är tung; men åter en tanke på Alma, och modigt, ehuru nästan svigtande, rusar han ut ur boudoirens flammor ned för den brinnande trappan. Ögonblicket är förfärligt. Han tycker, att hans fötter äro antända — hans kläder brinna, och nästan mera död än lefvande, bränd och sårad af nedrasande bjelkar, står han ändtligen ute på gården.
Nu hafva krafterna nästan alldeles öfvergifvit honom. Han är nära att nedsjunka med sin börda.
Utrop af fasa och beundran möta honom från folkhopen, bland hvilka några hafva den rådigheten att hälla vatten öfver hans antända kläder. Man vill hjelpa honom med den tunga bördan, men han ser en ljus gestalt bland de flammande lågorna framskymta innanför trädgårdsporten. Han är åter stark och med ett: »Gud vare lofvad, din mor är räddad, Alma!» nedlägger han majorskan på soffan i paviljongen och nedsjunker sjelf kraftlös, nästan medvetslös på den stol, man framsatt åt honom.
