257
Tjugufemte kapitlet.
Morgonen randades, solen uppsteg och blickade sorgligt på de härjade, rökande murar, de flammande glödhögar, hvilka nu voro det enda, som återstod af det vid hennes nedgång så präktiga Strålvik.
Den, som varit närvarande vid en eldsvåda, den, som dagen derefter beskådat hennes rysliga härjningar, som sett de husvilla vandra på gruset af det ödelagda, fordom så trefliga hemmet, liknande skuggor från underjordens verld, den kan föreställa sig den rysliga anblick, som mötte majoren, då han andra förmiddagen, utan aning, utan förebud, återkom till den ännu lågande ruinen; men ingen kan ändå föreställa sig de känslor, som vid denna åsyn bestormade hans själ, och hvilka hotade att förvandla hela hans varelse till en härjad ruin.
Han hade rest hela natten för att hemkomma så fort som möjligt. Han hade lemnat Alma skadad både till kropp och själ och, som han fruktade, färdig att intaga sjuksängen; och oron öfver det älskade barnet hade nästan gifvit resan vingar. Nu hade han hunnit hennes mål — ett nedbrändt hem, husvilla, utarmade underhafvande, hans hustru, och den kära dottern, hvilken var det enda, som
