261
vet och utbrast i vrede och den rysligaste förtviflan, ty baronens bref innehöll en formlig afsägelse af Alma. Han erkände sig förlora den högsta lifvets lycka, men tillade upprigtigt, att han icke förtjente henne, att hans affärer voro förstörda, samt att han icke på flera år, kanske aldrig, ärnade återse sitt fädernesland.
Sedan majorskans häftighet, såsom vanligt, upplöst sig i konvulsioner, blef hon åter så lugn, att hon kunde bestorma den stackars Alma med förebråelser och de skamligaste beskyllningar.
Tyst och tålig afhörde den arma flickan allt, och den uppretade, onaturliga modern tröttnade icke förr, än hon slutligen upptäckte, att Alma var afdånad.
Nu tillkallades hjelp, och en ovilkorlig ånger lade sig öfver majorskans hjerta; men Alma var knappast återväckt, förr än hon å nyo började sina anklagelser, likväl med något mildrad häftighet.
Emellertid beslöt majorskan att skrifva till baronen, och Almas alla böner, ehuru innerliga, kunde ej ändra denna föresats. Hon ingick i sitt skrifrum och lemnade ändtligen Alma det lugn, hvarefter denna så länge suckat. Der började hon brefvet i ordalag, liknande hennes sinnesstämning.
Hon hade redan halfskrifvit brefvet, då hon tyckte sig höra ett buller. Majorskan, som var i hög grad rädd och vidskeplig, kände blodet nära att stelna i sina ådror. Hon reste sig, men nedföll nästan sanslös åter på stolen, då hon hörde det samma, ehuru starkare, upprepas. Hon samlade alla sina krafter och gick ut med det ena ljuset i handen. Bäfvande hann hon sin sängkammare, der hon våldsamt grep i klocksträngen, och der kammarjungfrun fann henne nästan oredig.
Hon afkläddes, lade sig och käuvde sig något lugnad, mest derigenom, ait tvenne jungfrur måste sitta inne i hennes rum, och en betjent i rummet utanföre. Inom en half timme hade majorskan oaktadt sin förskräckelse insom-
