263
Tjugusjette kapitlet.
I prostgården hade allt antagit ett annat utseende. Den vanliga ordningen var störd, de husliga göromålen hvilade, den rutiga ylleväfven stod alldeles öfvergifven, på vanligt söndagsvis öfvertäckt af ett lakan, och så väl prostinnan sjelf som Maria och hela den qvinliga tjenstepersonalen voro uteslutande sysselsatta med den nya inqvarteringen; ty majorens hade allt sedan den olyckliga natten haft sitt hem i prostgården, der de åtnjöto den högsta grad af kärleksrik och uppmärksam omvårdnad.
— Rädda henne! rädda henne, Gustaf, om du vill, att jag skall lefva! — utropade Axel och kastade sig öfverväldigad af smärta i vännens armar. — Ja, du måste rädda henne! — tillade han med tilltagande ångest.
— Det vore väl skäl, att du också tänkte något på dig sjelf och på dina arma föräldrar och icke blott på Alma — utbrast prostinnan, icke utan häftighet. — Du har ju för henne och hennes mor blottstält ditt lif. Jag hörde ju bokhållarn tala om huru förfärligt det var, när du rusade i elden! — — O, min Gud! — och prostinnan gömde ansigtet i sina händer.
— Dessutom, man behöfver ju bara se på dina djupa brännsår, på ditt brända hår, för att veta huru du alldeles