274
glömde dig sjelf. Och nu — du har ju glödande feber, — det har Gustaf sjelf sagt — men ändå får hvarken han eller jag dig att vara i sängen af oro för Alma, och jag tycker verkligen, att du kunde vara lugn för henne, då du vet henne vara i Gustafs och Marias vård!
Med undantag af detta utbrott af prostinnans häftighet, hvilket väl någon gång förnyades vid åsynen af Axels brännskador och tanken på de möjliga följderna af hans mod och hans behjertenhet, — öfver hvilket prostinnan dock i sitt hjerta jublade — skulle man verkligen kunnat säga, att denna tid var glanspunkten i prostinnans lefnad; ty intet spår af det gamla agget, ingen skymt af medvetandet af de förbindelser, i hvilka majorskan stod eller åtminstone bort stå till henne, voro vid något tillfälle synliga.
Men det är lättare att gifva än att taga, åtminstone för naturer sådana som prostinnans, och om än ett sant deltagande för majorskans beklagansvärda tillstånd, för hennes djupa olycka, oftast talade i hennes verkligt medlidsamma hjerta, så talade dock må hända der inne icke sällan en hemlig fröjd öfver att se den stolta, henne så ofta förödmjukande majorskan nu vara föremål för hennes omsorger och hennes gåfvor.
Att veta majorskan vara hennes gäldenär, deruti låg för prostinnan den skönaste triumf, och derföre var det så lätt, så ljuft att genom den finaste grannlagenhet och uppmärksamhet stegra förbindelsen till den högsta grad.
O, så lefver ofta i våra vackraste handlingar så mången förborgad, oädel bevekelsegrund, — så litet himmel, så mycket jord! ehuru de — likasom jorden — hvälfva öfver sig en himmel!
Prosten såg med ljuf tillfredsställelse sin hustrus kärleksrika uppförande och varmt tackade han Gud, så väl härför som för det mod, den menniskokärlek Axel visat.
