271
denna himmel! ty Axel hade ingen aning om Almas uppslagna förlofning. Väl hade han sett, att ringen försvunnit från hennes finger, men han hade trott, att Alma aflagt honom aftonen före eldsvådan, — så mycket säkrare var han härpå, som Maria omtalat, att Alma, då modern och fästmannen icke var närvarande, ofta plägade göra så.
— Känner jag det icke i detta ögonblick! — ljöd det som en englahviskning från Almas läppar. Får jag icke nu med fullkomlig redighet, utan löftesbrott, utan synd säga, att jag är din, — får nämna dig min!
Vid dessa ord utsträckte Alma sin venstra hand. — Se här förklaringen af mina ord. Axel! min boja är bruten! — — Jag är fri! — jag är din för tid och evighet! — — —
Maria hade vid dessa oväntade, glädjebådande ord sakta smugit sig ur rummet. Hon ville icke ohelga denna heliga högtidsstund.
Utanför dörren mötte Maria Gustaf, på väg till Alma.
— Hvad har händt, o, säg Maria! hela ditt ljufva anlete strålar af glädje och frid? — utropade Gustaf, fattande sin fästmös hand. — Är Alma vaken? Är hon redig och lugn?
Maria besvarade först denna senare fråga. Hon visste, att det var lifsfrågan.
Tåren, glädjetåren perlade klar i Gustafs öga, och med ett innerligt — Gud vare lofvad! — tryckte han kärleksfullt Marias hand.
— Och du tror, att Alma nu är utan fara?
— Ja, jag har all anledning att tro och hoppas det, men den noggrannaste försigtighet är af nöden. Alma är så ytterligt svag. Frid, tystnad och undvikande äfven af den ringaste sinnesrörelse äro nödvändiga vilkor för hennes lif. Jag fruktar för, att Axel i sin glädje icke kan vara nog lugn. Ack, den stackars Axel, det är ju endast vid Almas sjuksäng, som han får njuta sin lycka! När hon blir frisk, skall han se henne, denna eng-
