272
lalika varelse, henne, som varit hans ungdoms brud, hans tankars mål, hans lifs stjerna, som han med egen lifsfara ryckt undan lågornas rysliga död — henne skall han se ryckas bort från sitt trofasta hjeta, för att blifva en annans brud — brud till en ovärdig!
Sedan Gustaf med varm betoning uttalat dessa ord, närmade han sig sakta Almas dörr.
— Dröj ännu ett ögonblick! — bad Maria med glädjestrålande öga och fattade hejdande Gustafs hand. — Alma är fri! hennes boja är löst!
— O, min Gud, är det möjligt? — — utropade Gustaf, och hans ädla, uttrycksfulla ansigte återspeglade hans glada öfverraskning, hans djupa fröjd. — Måtte Alma blott få lefva! lefva hos sin Axel! men jag måste genast gå in till henne! Axels lågande själ kunde svindla vid denna öfverraskande, öfversvinneliga glädje. — Han kunde i sin yrsel förstöra sin sköna lycka.
— Åh, nej, Gustaf, stör dem icke! Låt dem ensamna, ostörda få njuta de första ögonblicken; — bad Maria. — Axels kärlek är för djup att vara egoistisk. Tro mig, Gustaf, Alma skall vara hans första tanke, hans glädje skall vara en tyst, icke högljudd lofsång!
— Ack, Maria, du kan icke hafva en högre tanke om Axel än den jag eger; men läkaren måste här hafva första rummet — vännen det andra — jag har ingen ro förr än jag sett Alma, sett den verkan, som den långa sömnen — hennes hjertemeddelande och Axels glädje deröfver haft på hennes svaga varelse.
Sakta, nästan ljudlöst, öppnade Gustaf dörren till sjukrummet. Der inne herskade en så djup, fridfull tystnad, att hade icke kanariefogelns drill melodiskt genombrutit den samma, skulle man kunnat förnimma en fjärils vingslag.
Gustaf stannade orörlig på tröskeln.
Axel låg knäböjd vid Almas läger med sina båda händer omslutande hennes venstra hand, på hvilkens hans
