Den här sidan har korrekturlästs
273
läppar hvilade. Kring hans hufvud hade Alma lindat sin högra arm. Hennes öga hvilade på Axel, och denna blick, så väl som hela hennes sköna anlete, strålade likasom förklarade af den öfverjordiska glans, hvilken troligen är en återspegling af kärleken i paradiset.
Gustaf lemnade rummet, osedd, ohörd.
Utanför dörren mötte honom Maria.
— Ack Gustaf! Alma får lefva? Du är tillfredsstäld både som läkare och vän! jag ser det på uttrycket i ditt öga — utropade hon och slog sina armar om Gustafs hals.
— Ja, Maria! med Guds hjelp får hon lefva — ty kärleken är en allsmägtig öfverläkare, för hvilken hela läkarefakulteten borde böja knä.
Högadals prostgård. II18
