24
derna varit hos mig i morgon, och då — då hade jag icke egt en önskan mer — jo — kanske en — tillade hon saktare. — Du frågar mig ej, Maria?
— Åh, nej; ty jag vet, att du säkert unnat din äldste bror att dela din sällhet.
— Ja, ack ja! Jag hade velat se Axels öga och veta hans böner sväfva omkring mig!
— Hans böner äro nog ändå omkring dig, Alma lilla.
— Ack, vet han, o, säg, vet han då, att det är i morgon! — utropade Alma, och tvenne klara perlor sjönko ned på det gungande bröstet. — O, då skall han visst bedja för mig!
I samma ögonblick uppslogs portarne häftigt, och en kärra inkörde i brådskande fart på den nykrattade gården.
— Axel! — utbrast Alma och sjönk under häftiga tårar till Marias bröst.
— Gråt icke, söta, goda Alma, utan kom ner med mig att mottaga Axel!
— Jag kan icke gå nu; men du, gå du, — sade hon och upplyfte hufvudet.
— Du måste följa mig.
— Nej, nu är det omöjligt; men jag kommer snart efter. Gå, gå, eljest kommer Axel hit, och han får icke nu se mig gråta.
— Är det smärta eller glädje? — suckade Alma ensam vorden, och sammanknäppte sina händer. — O, jag vet det ej! Gud, du vet det! O, om dessa känslor misshaga dig, så förlåt mig och borttag dem ur mitt hjerta!
Sedan Alma återhemtat sig, ångrade hon bittert, att hon ej genast gått ner att helsa på Axel. Huru skulle hon nu kunna göra det? Hon torkade ögonen, fattade i låset, men kunde ej öppna dörren. Så stod hon, när Maria inträdde.
— Kom nu med mig, — sade Maria åt den rodnande Alma; — men skynda dig, så möta vi dem alla på vägen, ty jag har skickat Axel till pappa och mamma, som äro i
