277
Gustaf hade icke gifvit honom löfte om majorskans tillfrisknande, och dessutom: det var första gången han efter den förfärliga tilldragelsen skulle se sin hustru fullt redig. Han visste alla de olyckor, de qval, som nu marterade hennes själ — eldsvådan — de brydsamma affärerna och — mer än detta — baronens dåliga beteende, den uppslagna förlofningen, om hvilken majoren redan vid sin första stockholmsresa blifvit underrättad.
Det var derför med lätt förklarlig bäfvan, som majoren inträdde i sin hustrus rum.
— Är det Otto? — hördes en mild stämma, och ett par snöhvita, nästan genomskinliga händer utsträcktes kärleksfullt mot den inträdande.
Med djup rörelse besvarade majoren sin hustrus vänliga helsning. — Ack, han hade icke vågat hoppas den sådan! — Derefter yttrade han sin innerliga glädje att se henne vara så mycket bättre.
— Bättre? — — — eftersade majorskan med djup tonvigt. — Ja, Otto, jag hoppas, att jag i högre mening är bättre! Gud har gjort stor nåd med mig. Han har på en gång nedslagit mitt högmod — alla mina stolta och syndiga förhoppningar — för att föra mig till besinning af ett så illa användt lif. Jag har så mycket längtat efter att få säga dig detta och att få bönfalla om din förlåtelse. Nej, Otto! säg ingenting, låt mig tala, jag har nu i många dagar, sedan den häftiga febern slutade, redigt kunnat tänka, och allt har blifvit mig annorlunda — — det har varit, som om klara blixtar upplyst mitt inres mörka gömslen — — upplyst hela mitt förflutna lif. — — Jag vet nu hvad synd — hvad ånger vill säga — Ack, jag har aldrig förut tänkt derpå! — Och vet du, Otto, hvad som först väckte mig ur min syndasömn? Jo, det var dessa ord! »Och edra gerningar följa eder efter». De ljödo och ljuda ännu ständigt i min själ. Hvar har jag läst de orden, Otto? — i den boken, der de troligen stå, har jag aldrig läst. Vet du hvar de stå, Otto?
