278
— De stå i bibeln, min dyra Thérése! svarade majoren kämpande med sina tårar.
— Men hvar der?
— Det vet jag ty värr icke. Men vi skola fråga prosten.
— Ja, jag har tänkt göra det, men jag ville först fråga dig. Natt och dag ljödo dessa ord i min själ. Jag började tänka öfver mina gerningar — jag har aldrig förut gjort det — och de syntes mig allt mörkare och mörkare, och slutligen fann jag, att alla de olyckor, som drabbat oss, äro följder af det onda jag gjort! — — — Huru illa, huru kärlekslöst har jag icke lönat din trogna, öfverseende kärlek! — Har jag icke varit döf för dina varningar, dina ömma föreställningar? — Har icke fåfänga och högmod varit mina enda rådgifvare vid mina barns uppfostran? Har jag icke genom dessa onda magter minskat och nästan förstört vår förmögenhet, ehuru jag sett dina bekymmer — — hört dina suckar!
Majorskan tystnade och förde under synbar rörelse sin mans hand till sina läppar.
Majoren smekte henne ömt, aftorkade kallsvetter från hennes bleka anlete och gaf henne några droppar af den tillredda läskande drycken.
— Jag såg Almas djupa kärlek för en så utmärkt yngling som Axel — återtog majorskan — såg huru varmt och trofast han älskade henne — såg deras tysta sorg — men Axel hade intet namn — ingen rikedom — icke den samhällsställning, jag fordrade för min dotter.
Jag visste, att Arthur var lättsinnig — var misshushållare — spelare — en blaserad roué — icke värd en blick från Almas rena öga — men han var baron och — som jag trodde, rik, och för detta skulle mitt barn offras, ehuru jag såg hennes tysta lidande, hennes aftynande lifskraft — hennes tårar. — Mitt modershjerta låg tillfruset — och mitt högmod, eljest så sårbart, underkastade sig gerna Arthurs ojemna, sårande uppförande
