279
under hela förlofningstiden — och slutligen hans undanflykter — hans uppskof med lysningen — jag ville, jag skulle oaktadt detta fasthålla honom.
Så slutligen, efter alla mina misslyckade försök — mina nederlag — ankom hans bref, ett bref med lumpna ursäkter och granna lögner — och hvilket inneslöt Almas förlofningsring — — jag såg detta — jag visste hans trolöshet — och jag var ändå nog vansinnig att vilja fasthålla honom! — Jag skulle skrifva till den äreförgätne — Och se! — jag blef genom detta bref orsaken till eldsvådan, — till denna djupa olycka — likasom till alla de olyckor, som drabbat dig och våra barn! — Majorskan höll åter upp, kämpande med en djup ångest.
Men, då jag var nära att äfven bli orsaken till mitt barns fasansfulla död — nära att sjelf bli innebränd, — var det Axel, denne ädle, högsinnade yngling, som jag så djupt förolämpat — så var det han, som, genom att blottställa sitt lif, ryckte icke blott mitt barn, utan äfven mig — förstörerskan af hans lifs lycka — undan lågornas förfärliga död! Så var det han, som vid mitt uppvaknande — detta uppvaknande till omnämnbara kropps- och själsplågor — med sonlig kärlek stod lutad öfver mig — glömmande svedan af sina egna, djupa sår — besegrande sin egen kraftlöshet för att endast läska min brinnande törst — svalka mina svidande sår! — — — Af hans föräldrar hemtas jag till detta hus, till hans moder, denna själsstora, kärleksrika gvinna, hvilken jag hatat och förolämpat derför, att jag aldrig kunnat förödmjuka henne, och derför, att hennes son vågade älska min dotter! — Det är hon, som natt och dag slösat på mig de kärleksrikaste omsorger, den ömmaste, mest grannlaga vård.
Ser du nu i allt detta, att »våra gerningar följa oss efter» och att hämnaren lefver. — Han, som är mägtig att nedslå våra »stolta böljor» — — — Men Otto! följa oss våra gerningar också in uti evigheten? — fortfor major-
