281
Majorskans krafter voro uttömda. Hon föll i en stilla sömn.
Majoren satt orörlig vid sin hustrus säng med ögat oafvändt fäst på hennes ännu vackra, ehuru tärda och — majoren kände det — åt döden invigda anlete. Hon var honom i detta ögonblick så kär. Hon var hans ungdomskärlek. Hans veka, kärleksrika hjerta hade glömt alla de bekymmer — allt det lidande, hon förorsakat honom. Hennes förändring, hennes ånger hade utplånat, godtgjort, försonat allt, och varmt tackade han Gud för den nåd, han gjort med henne.
— Ack, är du här, Otto? — hviskade den sjuka med svag röst och utsträckte handen mot sin man, och ett tillfredsstäldt leende gled öfver hennes bleka läppar.
— Otto, hvar ämnar du tillreda vår vinterboning? — frågade hon efter några ögonblicks tystnad.
Majoren bäfvade för svaret.
— I venstra flygeln, hvilken som du kanske vet, endast blef obetydligt skadad, — svarade han bäfvande. — Inredningen är redan börjad, och rummen, ehuru enkla, bli ändå så trefliga; — vågade han tillägga, då han såg det vänliga uttrycket i sin hustrus anlete.
Majorskan drog en djup suck.
— Ack, Otto, om jag hade fått bo der med dig och våra barn! — Om jag blott en liten tid fått njuta det stilla, husliga lifvets fröjder — fått visa dig, att jag förstått att uppskatta min lycka — att jag varit värdig att njuta den!
Stora tårar droppade ner ur majorens öga och han kysste med djup rörelse sin hustrus hand.
Den sjuka låg länge tyst, men började sedan tala om sin längtan efter Alma. — Jag tänkte, att jag i dag skulle tala med Axel, men jag orkar icke och dess utom är det bäst att vänta till dess Alma kan vara närvarande.
— Hvad tänker du göra med Axel? — frågade majorskan efter några ögonblicks tystnad med ett eget vibre-
