282
rande tonfall, och en svag rodnad skimrade öfver hennes bleka kinder.
— Hvad är din egen tanke i detta fall, min dyra Thérèse?
— Min tanke, Otto! Kan den vara mer än en. — Att gifva Axel den belöning, han så väl förtjent och den han högst skattar på jorden. — Att gifva honom Alma till maka, — att kalla honom son! — Och jag är säker, Otto, att du varmt delar denna tanke!
— Ja, min goda Thérèse, af hela min själ! — svarade majoren med varmt tonfall, och en glädjens stråle genombröt det sorgens töcken, som lägrat sig öfver hans ansigte.
Senare på aftonen talade majorskan om sina gossar.
— Ack, att jag skulle dö, utan att hafva sett och omfamnat dem! — utan att hafva sagt några varningens ord till Harald, — suckade hon vemodsfullt.
— Nej, nej, Otto, tro icke, att jag tänker få denna önskan uppfyld, — inföll hon, då majoren talade om möjlighen att skicka efter hennes gossar. — Det är en för dyr resa och jag kan nog förstå dina bekymmer, dina stora utgifter.
Det var första gången majoren under sitt tjuguåriga äktenskap hört sin hustru tycka, att en utgift — hur stor och onödig den än varit — kunde öfverstiga hans tillgångar.
Kommunikationerna voro den tiden icke så lätta — det fans då ännu hvarken telegraf eller jernväg, och ångbåtarne hade redan slutat sina resor. Men det hjelpte icke, man skulle göra allt hvad man kunde för att tillfredsställa majorskans önskan.
— Måtte de blott icke komma för sent! — suckade majoren, då han hoplade brefvet, hvilket med express genast skickades till staden.
— Att de skola bo här, behöfver jag väl icke säga? — yttrade prostinnan, som redan i tankarne utsett deras bostad. — De snälla gossarne äro nog nöjda, fast de få bo i väfkammaren. Men väfstolen skall ut, och vi skola göra rummet så fint som möjligt.
