283
Tjuguåttonde kapitlet.
Svåra dagar, långa sömnlösa nätter, stunder af sanslöshet och häftiga plågor hade efterträdt den afton, då vi sist sågo majorskan, på hvars förtärda varelse döden med hvarje ögonblick synligare tryckt sin förstörande stämpel. Nu syntes dock striden snart vara utkämpad. Det var liksom om lifvet nedlagt sina förslöade vapen, liksom om den bleka engeln känt sin seger och medlidsamt aflöst de vilda plågorna för att stilla, smygande förkunna den.
Gossarne hade ankommit från Upsala. Den varmhjertade Otto var tröstlös och smälte i tårar. Den sjuttonårige Harald syntes slagen och djupt begrundande.
Majorskan hade med kärlek och synbar glädje, ehuru endast för ett ögonblick, igenkänt dem, och frågat om icke Alma vore med.
Alma, hvars förbättring dagligen fortgick, var dock ännu så svag, att hon, oaktat sin varma längtan efter den mer än någonsin kära modern, likväl ännu icke kunnat få besöka henne. Men Gustaf, som nu såg, att de sista sandkornen i lifvets timglas voro färdiga att falla, hade, oaktadt sin fruktan för Alma, gifvit henne löfte att få bäras ner i moderns rum.
