284
Det var en helgdagsafton, det gamla kyrkoårets sista flyende timmar. Dagen var härlig, med ren himmel och mild luft, och de klara, ehuru icke höga solstrålarne lekte vänligt bland rimfrostens rosor, hvilka uppsmälte i stilla tårar.
Majorskan var lugn och endast några ögonblick af yrsel störde ännu det fridfulla tillståndet. Mot aftonen upphörde äfven dessa. Hon låg stilla, ehuru med tillslutna ögon.
Majoren satt vid sin hustrus säng. Harald och Otto sutto bakom hennes hufvudgärd, vid hvilken äfven Alma satt eller rättare låg i en länstol.
Den sjuka såg upp. — Hvar äro de alla? — frågade hon med svag stämma.
— Dina barn äro alla här, min Thérèse?
— Men Axel och de andra?
— Vill du, att de skola komma in?
— Ja, men snart.
På en vink af majoren gick Otto och afhemtade dem.
Prostens, jemte Gustaf och Axel inträdde nästan i samma ögonblick, men, ehuru de gingo tyst, nästan ljudlöst, hade majorskan likväl hört dem.
— Hvar är Alma? — frågade hviskande den sjuka.
Gustaf sköt Almas stol närmare sängen.
— Alma! mitt dyra, älskade barn! — utbrast modern, då hennes öga fästes på den afmagrade, liljehvita gestalten — skuggan af hennes forna sköna, blomstrande dotter; — kärlek och bestörtning gåfvo åt hennes darrande stämma ett nästan sönderslitande uttryck — och hon öppnade sina armar för den i detta ögonblick så kära dottern, hvilken med en styrka, som ingen skulle tilltrott henne, uppreste sig och under varma tårar nedsjönk till det kallnande modershjertat.
— Hvar är Axel? — stammade den döende.
Öfverväldigad af djup rörelse gick Axel fram till sängen.
