287
få honom på rätta vägen; jag tror, att du höll på mest ett helt år. Och med majorskan hade du alls icke något besvär. Det gick utaf sig sjelf, ja, jag kan icke begripa hur det kunde gå så fort att från att vara så högmodig och stolt, i en hast bli så ödmjuk, att hon till och med kysste mej på hand; och att från att aldrig fråga efter Gud eller hans ord — nu i det hafva sin högsta glädje, sin enda tröst! — Ja, det är så underligt, att jag icke kan låta bli och grubbla på'et.
— Ack, min gumma, Herrans magt är stor, och när vi icke kunna fatta hans under i naturens rike, huru skulle vi då kunna fatta dem i nådens?
— Ja, ja, min gubbe, du har nog rätt, och »när slutet är godt, så är allting godt». Gud vare lofvad för all hans nåd, och för det att vi i vårt hus fingo herbergera henne i hennes olycka och visa henne kärlek och se henne dö som en god menniska! — och vid dessa ord rullade ett par stora tårar ned på blommorna, som prostinnan höll i sin hand.
— Men, min gubbe, tror du, att hennes omvändelse hade räckt om hon hade fått lefva? — återtog prostinnan efter några ögonblicks tystnad.
— Ja, det tror och hoppas jag; — ehuru hon väl icke alltid kunnat motstå de gamla inrotade felens frestelser och magt. — Men hon hade nu gifvit dem deras rätta namn — hon visste nu, att de voro hennes fiender och hon skulle redligt hafva kämpat mot deras herravälde i dens namn och i dens kraft, som kan låta oss vinna seger, om också icke utan flera nederlag.
Majorskan var, som prostinnan sade, verkligen mera
sörjd än man kunnat föreställa sig, att hon någonsin kunde
blifva. Men döden är alltid en mild försonare! i
synnerhet när han är föregången af ödmjukhet och ånger.
