292
och för tio år sedan sitt enda barn, en förhoppningsfull son. Nu tillförsäkrar han mig genom detta bref en så stor gåfva, att jag blyges att mottaga henne. Han gifver mig trettiotusen riksdaler, hvilka vid hans sons död för min räkning blefvo insatta och sedan åt mig förräntade, och hvilka af mig få lyftas efter tre månaders uppsägning.
Majoren hade gerna uppläst brefvet, men bergsrådet hade talat om hans hustru på ett sätt, som han icke ville, att någon mer än han skulle veta. — Han hade nemligen sagt, att så länge hon lefvat, skulle aldrig denna gåfva hafva tillfallit majoren, utan vid bergsrådets död tillfallit majorens barn. Men som han nu hoppades, att majoren, oberoende af sin hustrus fordringar och slösande öfverdåd, använde dessa penningar till sin och sina barns utkomst, och de senares uppfostran, så vore det honom en glädje att efter de olyckor, som öfvergått majoren, på julaftonen få gifva honom detta bevis på sitt deltagande.
Alma och Otto hängde under tyst jubel och varma glädjetårar vid faderns bröst. Harald stod tyst, men tåren darrade klar i hans öga, stoltheten och glädjen stridde i hans själ.
Alla omringade nu den glada, tacksamma gruppen, och prosten uttryckte i några hjertliga ord den fröjd och det sanna deltagande, som lifvade allas hjertan.
— Sara! — utbrast majoren, vändande sig till fru Erikson, som nästan smälte i glädjetårar, — du sade ju, att det fans en butelj champagne qvar från gamla tider? Tag upp den ur källaren!
— Ack, herr major, den har jag redan tagit upp. — Jag tänkte, att den skulle tömmas till en skål för fröken Alma och magistern! svarade gumman, borttorkande tårarne och framtog i det samma buteljen, som hon stält bakom skänken.
