26
Öfverst på den svarta sidenklädningen låg en blomsterguirland och en hvit blondschal.
— Den mamma! sade hon, och rösten nästan vägde mellan ömhet och förebråelse. — Detta kommer icke på mig i dag, — tillade hon, undansköt det sakta, och upptog den svarta klädningen, i hopp att der finna ett bref. Slutligen upptäckte hon på ena ärmen en liten papperslapp. — Från mamma! Ack, pappa orkade ej skrifva! — suckade hon och läste:
»Gud, låt klädningen vara bra och sitta väl! Ärmarne äro efter sista modejournalen, och lifvet efter en, som nyss är sydd åt prinsessan. Jag lät göra det ett halft tum smalare än måttet du skickade; men drag till dig, så går den nog igen. Giurlanden och schalen skall du ha i kyrkan, äfvensom ditt guldgarnityr. Jag ville gerna se dig i den svarta klädningen. Var ej för upprörd! Gud välsigne dig emellertid, önskar din hulda Mamma.»
Med en sorgsen blick hade Alma nästan halkat öfver de få raderna; men när hon kom till den sista, då brast hon i gråt och tryckte detta: »Gud välsigne dig!» med barnslig kärlek till sina läppar.
— Ack, om jag hade fått en sådan rad från pappa. med; men han är kanske mycket sjuk, — tillade hon sorgset.
— Nej, Alma! — svarade Maria, som följt den goda flickans alla känslor, — din far är bättre; det sade budet, som lemnade asken.
— O, Gud vare lof, då vet jag, att han skall bedja för mig! — utbrast hon, strålande af glädje.
Hvem kan beskrifva Almas sällhet, då hon i salen möttes af den älskade fadern! Länge hvilade hon ordlös i hans armar.
Ehuru ej fullkomligt återstäld, hade han ej kunnat motstå sin längtan att omfamna det älskade barnet på den dag, som för hans hjerta egde en så hög betydelse. Mo-
