299
— Du lilla Guds engel! — sade Anna och såg innerligt på det slumrande barnet, — Gud välsigne dej, å Gud låte dej glädja din far, såsom han gladde sin mor; och dä hoppas ja väl, ty barns välsignelser gå i arf. Å nu, sen jag vaggat dej i fröken Lenas vagga, å burit dej på samma armar, som burit henne å herr Gustaf, nu säger ja som Simeon: »Nu, herre, låt mig fara i frid» och hvila mina gamla ben hos fröken Lena!
Gumman upplyfte fromt de sammanknäppta händerna och tvenne klara tårar nedföllo på den lillas hufvudgärd.
I salongen var glädje och lif. Den unga modern, på hvilken allas blickar voro fästa, log och rodnade, så lycklig i den ljufva modersfröjden.
Gustaf var glad och lycklig som en gud, och uppmanade flitigt sina gäster att dricka; och slutligen bad han dem alla deltaga uti en tacksamhetsskål för brukspatron Lemners, hvilka han och hans hustru första gången hade den glädje att se i det trefliga hem, för hvilket de hade deras godhet att tacka.
Det låg en egen, man skulle kunna säga vacker, brytning i det »ödmjukaste tjenare!» hvarmed Lemner besvarade skålen, hvarvid han tillade — man ej skall tala om den snön, som föll i fjol. — — Och dess utom, mitt herrskap, — sade han derjemte, — hvilket är mest att tacka för, en hustru sådan som min, hvilken icke kan uppvägas med allt verldens guld och egendomar, eller ett ställe, det må vara hur kärt som helst, som dock kan fås för pengar? Nå, när jag nu har att tacka fru Werther för Johanna, hvem står då i största skulden?
— Jag tror att det var roligt att döpa sitt dotterbarn, Axel lilla; sade prostinnan då hon såg den innerliga glädje, med hvilken prosten betraktade den lilla dopsedeln.
— Ack ja, Hedda, vår sällhet är stor! Måtte hans ansigte lysa deröfver! — svarade prosten,
Innerst i den vackra våningen låg ett litet kabinett, öfver hvilket den täcka möbleringen, den romantiska,
