31
— Behagar nu herrskapet stiga om bord? Nu äro alla sakerna i ordning, — sade den vänlige kaptenen och fattade vid handen Johanna, hvilken brukspatronen nu lyckats presentera, hvarefter äfven de andra passerade den lilla branta bryggan.
Däcket, till hvilket våra resande begåfvo sig, var uppfyldt af parasoll och kautschukrockar, cigarrök och lorgnetter, hvilka senare allmänt rigtades mot de nya passagerarne, till hvilka Lemner ännu ej sällat sig; ty han var på nedre däcket sysselsatt att utdela pepparkakor och kringelpåsar åt dem, som sågo ut att icke ega något för dylika små utgifter.
— Sätt i gång! — och den frustande snäckan började att i hämmad fart bana sig ut genom de höga vallarne, under det att kaptenen öfverst på tinnarne gaf order åt de på bankarne springande sjömännen, och madamerna, genom voltiger och kullerbyttor lyckligt komna i land, började de vanliga trätorna.
Längst upp på däckets högra hörn, utom de gröna bänkarne, stod en härlig ynglingagestalt, med korslagda armar och ögat oafvändt fäst på den försvinnande stranden.
Och hvilkens var då den blick, som mötte och fasthöll detta öga? En ung blomstrande tärnas? Nej, O, förskräcks ej, det var en gubbes, tillhörande dem, som vi, ofta så orättvist, kalla sämre folk. Det var ett bottenärligt ansigte, i hvilket de ovana tårarne banade sig en dyrköpt väg till det blå, vänliga ögat, och det var detta fuktiga öga, som mötte och fasthöll ynglingens blick. Det var Axels afskedsblick till den gamle rättaren på Högadal, till honom, som sett Axel uppväxa, som först lyft upp honom på en häst, som låtit honom i sitt knä köra de höga hölassen, och som nu skjutsat sin älskade unge herre de första milen på den långa väg, som skulle skilja honom från gubben och fäderneslandet; och, nu, medan fartyget kröker och Axel skickar sin afskedsblick till hemmet,
