32
det kära, det lemnade, vilja vi redogöra för de öfriga nykomna passagerarne.
Det var prosten, som med sin hustru och dotter samt den ännu icke afhemtade Alma följde den älskade sonen till Norrköping. Maria skulle icke med de andra återvända derifrån, utan med Lemners åtfölja Axel ända till Vestervik, hvarifrån han med sin der boende reskamrat skulle på ångbåt afgå till Tyskland. Sedermera skulle Maria med brukspatronen genomresa Sveriges södra landskap, och på hemvägen med dem uppehålla sig några dagar på brukspatronens andra bruk, beläget i Vestergötland.
— En biffstek, bror Axel, eljest få vi ingen! — ropade Lemner, som öfver hufvudet på en liten nippermamsell, som placerat sig i hörnet af bänken, med det blida anletet vändt åt den drömmande ynglingen, nu lade sin hand på Axels rygg.
Axel hade ända dittills stått orörlig, i sin själs innersta talande afskedets sorgliga monologer till de glängande vågor, hvilka, i olikhet med honom, ilade bort till hans hembygds stränder. Hela Axels väsende var 1 detta ögonblick en varm, vemodsfull poesi, och hvem är ej poetisk i en stund som denna? Kärlek och afsked äro ju skaldens evigt omvexlade och ändå alltid lika rika och outtömliga ämne, och mången blef genom dess djupa toner skald, hvilken eljest aldrig blifvit det.
I det ögonblick Axel nu vände sig om och stod ansigte mot ansigte med brukspatronen, skulle nippermamsellen, i fall hon för det första kunnat vända ögat från Axel och för det andra varit mägtig en anmärkning utom modets och flärdens område, med skäl kunnat tycka sig skåda den sköna, tjusande poesien vid sidan af den lugna, välmenande prosan.
— Länge får du ej mera vara ifrån oss i dag, Axel, — sade modern, hvars öga oupphörligt hvilat på honom. Maria smög sig till hans bröst och Almas blick till hans själ. Axel var nu åter glad. Vågorna hade sett hans tårar;
