33
men de älskade skulle ej ens se spåren deraf; så ville Axel, och hvad han allvarligt ville, det kunde han. Han var derför under hela dagen vid gladt lynne, till och med någon gång skämtande, och när han såg en tår glänsa i ett öga, som mötte hans, fördubblade han sin glädje, ehuru den fria hafsluftfylda rymden i detta ögonblick kändes honom för trång.
På den skönaste juliafton hade våra sjöfarande hunnit de täcka ekprydda stränder, hvilka bevittna den åtminstone i denna stund qvinligt milda Bråvikens omfamnande af den brusande, starkarmade Motala Ström. Den leende staden med sina grönskande girlander gjorde på våra vänner ett ljuft intryck, under det att fartyget passerade det lilla skuggrika, ehuru icke då med paviljonger och hviloställen försedda Strömsholm, som tycktes skicka sin blygsamma helsning till den på andra stranden belägna raka, vackra Saltängsallén.
— O, hvad här är härligt! — utbrast Maria, då hon nu, under de gamla trädens skugga, vandrade vid Axels sida.
— Du är också i Gustafs födelseort, i det sköna Östergötland, — hviskade Axel, som nog visste, att dessa tankar sysselsatte systerns själ.
Sedan de nära Saltängsbron blifvit trefligt och väl inqvarterade, och fruntimren litet förbättrat sin klädsel, denna deras i alla lifvets skiften aldrig förgätna afgud, så företogs en utvandring kring den i aftonsolens strålbad rodnande staden.
De hade, för att i fullkomlig frihet få njuta morgondagen, kommit öfverens, att ingen af herrarne skulle uppsöka sina bekanta: ty den derpå följande skulle de åtskiljas för att på olika vägar hinna olika mål.
Vid återkomsten från den lilla rund våra resande gjort kring staden, utbad Lemner sig att få bestämma om morgondagen, hvilket mottogs med ett gladt, enhälligt bifall.
