35
skulle säga dem alla farväl. De egde hvar och en blott en känsla; men han — o, hvem kan räkna dem alla! Mot aftonen syntes också hans mod sjunka! och då modern under häftiga tårar talade om morgondagen, då sjönk hans hufvud ned mot hennes bröst, och en tår föll ned på dens sköte, hvars hjerta först och kärleksfullast klappat för honom.
De hade genomvandrat den förfallna, men likväl så romantiskt sköna parken, genom hvilken de sista solstålarne nu darrade. De voro på en af de små täcka holmar, som ligga kransade af den bugtande strömmen, uti hvilken aftonsolens strålar bröto sig in i ett skiftande färgspel. Nu ringde klockan åtta. Det var bönens timme. De skulle afhöra den samma. Axel stod orörlig, och Alma Några steg ifrån honom. — Lemna oss här, — bad Maria innerligt, — och hemta oss efter bönens slut!
— Nej, ni måste gå med, — invände modern.
— Mamma, jag har ej hjerta att störa Axel, — sade Maria med en tårfullt dröjande blick på den älskade brodern, och modern var besegrad.
När de voro borta, smög Maria mild och andelätt till Axels sida. Han lindade sin arm kring systerns lif och frågade knappt hörbart, hvar de andra voro.
— De äro i bönen, — svarade Maria.
— Äfven Alma? — frågade Axel, och en häftig oro bortjagade det vemodsfulla leendet från hans läppar.
— Nej, Alma är hos oss, — hviskade Maria tröstande.
Axel vände sig, och der stod hon, ljuf som en andesyn.
Maria förde dem nu till en liten löfsal, hvilken låg alldeles bakom dem, der de nedsatte sig på en gammal torflupen bänk.
Maria hade under den tid Axel och Alma tillbringat tillsammans på Högadal skyddande vakat, att icke Axel skulle till Alma i ord uttala sin kärlek; och nu, i det
