38
med sina mörka skuggor genombrutna af fullmånens strålar, med sin brusande ström, sina nattfoglars sorgliga slag!
Alma vandrade vid Axels sida och blickade stillatigande upp mot den klara stjerna, hvilken sedan barndomen varit henne så kär, och hvilken nu klarare än någonsin mötte det tårfulla ögat.
— Vår stjerna, Axel, — sade hon slutligen sakta, då hon såg, att äfven hans öga sökte hennes blick. Till svar tryckte Axel ordlös den i hans hvilande armen, och de kände båda, att deras själar nu hade bestämt sin ljusa mötesplats.
I sorgliga omfamnande »god natt» upplöste sig den lilla förtroliga runden. Axel dröjde länge inne hos sina föräldrar, och mottog der ännu mången faderlig förmaning, mången moderlig bön, dessa hulda englar, som mana godt för oss på hela lifvets resa.
På vägen till sitt rum skulle Axel passera flickornas. Han hörde ännu der inne stilla snyftningar. Och säg, icke var Axel elak derför, att han gerna hörde, att icke han ensam i denna stund hade tårar.
Lemner var säkert den ende af sällskapet, som sof godt; ty Johanna delade för innerligt sina vänners smärta för att kunna det. Också var han om morgonen den ende som såg fullsöfd ut, som pratade, som drack kaffe och doppade det berömda Norrköpingsbrödet.
Hvad en enda i tårar gonomvakad natt kan blekna äfven den friska rosenkinden! Alma var sig ej lik, ögat var matt, och det späda anletet syntes nästan infallet, så färglöst var det.
— Herre Gud, så såg du ut, Johanna, när jag skildes vid dig, — suckade brukspatronen, — och så såg du säkert många gånger ut under de många långa åren.
— Om jag ändå visste huru jag skulle kunna glädja den stackars flickan, — tillade han deltagande. — En stor konfektpåse har jag åt henne; men det gör ingenting. Jag såg i jungfruns fönster en så vacker blomsterbukett;
